Existensberättigande?

Vi måste vara partiet för alla som gör rätt för sig, annars har vi inget existensberättigande.

Läste just orden (ovan) som fick mig att sätta mig ner av ren förvåning – för vad Benjamin Dousa, ungmoderaterna, säger där fick fram en en tanke som jag förmodligen tänkt tidigare – för den poppade upp blixtrande snabbt.
Hur skulle våra lokala politiska partier svara på frågan:
Vad är det ni gör som ni tycker gör att ni har ett – existensberättigande?

Och – frågar jag mig – vad är det som gör att väljare tycker att partierna (deras parti) har ett existensberättigande?

Och efter en stund blev jag väldigt nyfiken över min nästa tanke – eller om det nu var en fundering – det skulle vara väldigt intressant att få veta anledningen till att Vingåkersbor röstade på MP, V, C, L, KD, SD eller VtL.

Vad var det för oemotståndliga löften de partierna lockade med som fick 365 att rösta på C – 165 på L – 233 på KD – 202 på V –  360 på MP – 1017 på SD – och 319 på VtL

Och, nu börjar jag bli mer intresserad – är det någon av dessa väljare som sitter hemma och tänker: ”Det var allt en jämrans tur att jag röstade på mitt parti för…”.
Ja, vad då? Vad för viktigt har de åstadkommit?
Speciellt nyfiken är jag på de Vingåkersbor som röstat på de två ”ytterlighetspartierna” – V och SD. Vad trodde de som t ex röstade på SD-Vingåker att de skulle kunna åstadkomma? Vad kan man tänka sig låg överst bland deras förväntningar – ”Ut med alla migranter från Vingåker?”
Nej – det har jag svårt att tänka mig. Lika svårt har jag att gissa vad det vad de egentligen röstade – för

Nåväl – eftersom de som röstade på något av de här partierna måste ha varit klart medvetna om att deras (partis) påverkan på det politiska livet i Vingåker skulle bli/vara näst intill – obefintligt.

För all del – visst skulle det kunna bli skillnad om t ex de ”borgerliga” tillsammans blev större än de rödgröna, det skulle då kunna leda till större möjlighet för påverkan av det egna partiets politik.
Om de nu hade någon sådan – som är bortom moderpartiernas floskler –  och i stället bara inriktade på tydliga löften/visioner att åstadkomma ”ett bättre Vingåker”.

Det är inte utan att jag längtar efter att få ta del av våra lokala partiers kommande ”vallöften” inför nästa års kommunval.
En längtan som påminner om när jag var ”sju så där” och det var ett par timmar kvar till att vi barn fick öppna Julklapparna.
Det pirrar lite – förväntansfullt…

Bristande kompetens…

08.30 – Hm, jag vet inte om det är så hälsosamt att börja dagarna med dyster information. Det finns stunder då jag får för mig att det långsamt men säkert tär på – immunförsvaret…
Denna morgon suckar jag en aning djupare än vanligt när jag tar del av vad jag läser på ledarsidorna.se under rubriken:
Försvaret och miljarderna.

I alla fall jag är mån om att Sverige ska ha ett starkt försvar och blir därför en aning dyster när jag läser:
Ett av Försvarets största problem är, förutom resurserna, att det saknas idag kompetenta försvarspolitiker.
Liksom artikeltextens avslutning.
Den svaga ekonomin är inte försvarets största fiende. Inte heller ryssen. Den omedelbara faran finns i riksdagen och består av ett politikerskrå som dels varit delaktiga att provocera fram dagens situation, dels i det närmaste totalt saknar försvarspolitisk systemkompetens. Detta förstärks med interna systemfel i Försvarsmakten där det saknas såväl beställar- som mottagandekompetens i erforderlig omfattning.

Bristande kompetens finns det gott om i vårt land – inte minst hos mig själv tänker jag – som vid senaste valet – där jag är lite medskyldig till att dagens okunniga rikspolitiker kom till makten.
Va? Nä du – inte på något regeringsparti, men på något ungefär lika trist – alliansen…

Apropå just ingenting – läser vad Hanne Kjöller skriver i en krönika i Expressen:
”Som mediekonsument har jag svårt att uthärda enkäter och intervjuer med ”vanligt folk” på Centralen om allt från reporäntan till hur försvarsministern skött sitt uppdrag. Inga följdfrågor ställs eftersom det då skulle bli uppenbart att många inte har en aning om vad de talar om.” (Min fetmarkering)

Vilket får en förvånad fråga att poppa upp i huvudet:
Inte visste jag att Hanne Kjöller läser Katrineholms-Kuriren…

Kommentar finns…

x     x     x

Inte alls illa…
Hej Bjarne,
Har många gånger noterat ditt intresse för att se och läsa om Kurirens bidrag till att göra Vingåker känt. Svårt att veta om det tilldelade utrymmet i tidningen beror på Kurirens (o)intresse  för Vingåker eller om det inte händer så mycket i kommunen.

Tänkte så att kanske Göken kunde bidraga med lite positiva saker om Vingåker som omväxling till allt övrigt skrivande.
Gick så in på kommunens egen beskrivning för att se hur positivt det är att bo i Vingåker.
Klickar man på Meny med underrubriker finner man att det är snyggt uppställt och informativt med möjlighet till kompletteringar.
”Framtiden finns i Vingåker och genom tekniken finns hela världen här.Ett hållbart liv på landet med upplevelser året om i vacker natur och med bra service. Utrymme finns som får människor att må bra och att växa.”
För att man inte skall missa något väsentligt finns en film (58 min) med stadsvandring i Vingåker med kunnig guide. Inte alls illa.
/Åke

Överlevande misslyckanden…

Rubriken har jag kopierat från vad Patrik Engellau skriver i en krönika i dag. Texten börjar så här:

I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.

Det står visserligen 1979 i där men om du läser vad Engellau skriver så förstår du att överlevande misslyckanden har fortsatt att födas -och frodas – sedan dess – och är lika giltiga att peka på i dag.

Och så blir du kanske lika förbannad som jag – om du börjar tänka som jag att ”dagens Sverige är ett pågående misslyckande som är självgående och oerhört svårt att ändra på”.
Jag och mina vänner finner det inte alls otänkbart att där kommer kraftiga motreaktioner från förstående medborgare…

Du, sa Clemens, som också läst vad Engellau skriver, tänk om det märkliga hände att Alliansen bjöd in SD att bli en del av dem. Vilket skulle innebära att det blev fem partier i alliansen och att de därmed skulle få en klar majoritet i riksdagen efter valet.
Det vågade vi nog tro…
Och så skulle förstås alliansen bli kraftigt angripen – av S, MP, V och OCH hela jävla PK-media-eliten för att de gått ihop med – som man säkerligen då skulle använda som argument – ”med rasister och högerextrema” SD, fortsatte Clemens.
Jo, det kunde vi säkert tänka oss…

Kanske, sa vi oss, är det just en sådan händelse som skulle kunna förändra historien.

Helvete, sa Clemens, kan jag få en whisky som stöd för nya funderingar?
Jodå, det fick han och jag tog en själv också i förhoppning att därmed kunna följa hans kommande tankegångar.

Klimatpengar?

I en av de artiklar jag länkade till i går läser jag följande rader:

”Emellertid nu när checken är påskriven vill i alla fall jag, och hoppas jag också en del andra skattebetalande svenskar, veta var pengarna kommer att ta vägen?
Hur kommer exempelvis Haiti, Bangladesh, Tanzania eller Namibia att använda klimatpengarna? För att klimatet skall garanteras en modest uppvärmning måste ju dessa länder minska sina nettomässiga växthusgasutsläpp. Hur skall de klara detta när de lider av svår energibrist och dessutom saknar nästan alla former av infrastruktur för att producera energi från icke-fossila källor?
Hur kommer länderna att redovisa hur de använder klimatfondens pengar och hur är det tänkt att bidragsgivarna i Sverige i detta avseende skall hållas informerade?”

(Min fetmarkering)

Vilket skapar funderingar som inte riktigt vill ge mig sinnesro.

Enligt vad Lennart Bengtsson uppger i sin text så ger Sverige klimatbidrag på 587 miljoner (dollar) till andra länder för att hjälpa/stödja dem i deras ”klimatarbete”. En dollar står idag i SEK 8.19 vilket lite slarvigt räknat blir en bra bit över 4 miljarder kronor det…

Det som gnager i mina funderingar är de här raderna:
Hur kommer länderna att redovisa hur de använder klimatfondens pengar och hur är det tänkt att bidragsgivarna i Sverige i detta avseende skall hållas informerade?

Det blir vi ju inte – och jag undrar om det finns någon ansvarig myndighet i Sverige som ställer sådana obehagliga frågor till bidragsländerna.

Vilket, som ofta, får mig att lätt hamna i en fråga till mig själv: ”Hur är det med den saken i Vingåker – då?”

OK – jag är kanske lite ute på ”hal is” – men vad jag menar är att jag kan inte påminna mig ha fått ta del av redovisningar från kommunen där man visar att de tagit fram resultatet av (vissa) ekonomiska beslut. Har man t ex gjort uppföljning efter, säg ett år, som visar på resultatet av verksamheten man satsat pengar på att förändra. Och hur har det gynnat oss Vingåkersbor?
Hur blev det med det – då – kan man ju vara intresserad av att få ta del av. Som en av dem som varit med om att betala för vad som har beslutats i KF och på andra ställen…
Ska jag fundera lite mer över hur jag ska hantera. Det närmar sig ju ett valår där vi förväntas rösta ”kommunalt”.

Och du då?
För att inte tala om Katrineholms-Kuriren som, enligt min mening, skulle vara betydligt mer angelägen att ta del av om den skrev om sådant – än om ”Vem som tog hem segern i byakampen”

Dricker de vin?

Jag läste på BBC en underhållande artikel om en svenska som tagit fram en app som hjälper kvinnor att veta när de är som mest känsliga för att bli gravida, sa Clemens och norpade en kanelbulle. Han fortsatte:
– Det som fick mig att stoppa upp under läsningen för en uppdykande tanke var de här raderna:
”It’s our passion and our hobby. At night when we come home and have a glass of wine we talk about our goals and we become a bit more visionary than we have time to do during the work day.”

Den som säger så är Elina Berglund när hon pratar om sig och sin australiske man.

– Det här fick mina funderingar att hamna hos det politiska livet i Vingåker och då kanske mest hos dem som sitter i kommunfullmäktige. Dricker de tillräckligt med vin när de kommer hem från sina dagliga arbeten?
För att låta vinet locka fram lite mer visionära tankar och mål med sin politik när de pratar med sina närstående…

Du, sa Clemens, jag tar med en flaska och kommer tillbaka i kväll så får vi se om det förmår locka fram några nya visioner i vår syn på våra lokala politiker…

Måndagstankar…

09.15 – Lite morgonkaffe och en stund framför datorn.
En förväntansfull måndag har börjat. Innehållande ett besök av Clemens

Betydelseblind
Den som kan sin Tage Danielsson kanske minns Holger Typ. En samvetsgrann tjänsteman på Sveriges Radio, med diagnosen ‘betydelseblind’. Jag tänker på honom när jag rekapitulerar två mediahändelser under året. Först ‘Paulo Roberto-affären’
Läs vad Jan-Olof Sandgren skriver om två mediahändelser…

Dö för vadå?
”När jag gjorde lumpen visste man att det kunde bli krig och att det i så fall var min plikt att delta i det kriget och eventuellt mista livet. Det var otäckt att tänka på, men det ifrågasattes inte. Det ansågs rätt att offra sig för den nationella gemenskapen. De som ifrågasatte detta kallades samvetsömma och fick någon sorts straff, lite längre tillbaka fängelse eller straffarbete. Jag tror inte så särskilt många ungdomar idag skulle kunna tänka sig att dö för Sverige. Dö för vadå?”
Patrik Engellau, Det Goda Samhället, ställer frågan…

Vem fan ska man rösta på?
Kan man ju fundera över när man läser vad ledarsidorna.se skriver – en oduglig regering som inte kan eller en oduglig allians som inte vill?

Sedan kan man ju i detta sammanhang nämna valkompassen som flera tidningar körde förra valet, där väljare kunde svara på ett antal frågor, så skulle kompassen säga vilket parti som låg närmast. Svarade man ”vet ej” på samtliga frågor, så föreslog kompassen MP.

Kuriren?

Även denna dag börjar närma sig kväll och jag blir sittandes smått overksam efter flera timmar framför datorn. Faktiskt lite mentalt trött efter allt läsande och funderande.
Minns så vad jag skrev här för ett par dagar sedan – om mina synpunkter på Kuriren. Jodå, de oftare syrliga än vänliga. Tänkte jag vilket kanske var orsaken till att jag plötsligt blev nyfiken på:
”Hur gick det ekonomiskt för Kuriren förra året?”

En tidning måste ju gå med vinst för att kunna överleva om nu där inte finns en finansiär som är villig att täcka upp förlusterna.
Vilket kanske gäller för just Katrineholms-Kuriren.
Som ges ut av Sörmlands Media AB, som i sin tur ägs av Eskilstuna-Kuriren AB.

Sörmlands Media AB visar för år 2016 ett resultat efter finansnetto ett minus på nästan 26 miljoner och med ett ”årets resultat” på minus 10,5 miljoner kronor.
En förbättring från 2015 då förlusten var lite över 21 miljoner.

En förbättring som kan ha en del i att företaget minskade sin personal från 152 anställda till 117 vilket minskade företagets lönekostnad från 68 miljoner (2015) till 58 miljoner 2016.
Här bör jag kanske sticka in att Sörmlands Media AB också ger ut tidningen Södermanlands Nyheter och lite andra media så siffrorna gäller ju inte Katrineholms-Kuriren på annat sätt att utgivaren ”går back”…

Som jag skrev ovan – det gör ju ingenting om där finns en finansiär som ”back up”.
Och det gör det ju för Sörmlands media AB – vars moderbolag (ägare) heter Eskilstuna Kurirens Aktiebolag.
Låter väl tryggt?

Ja – vad vet vi? Men så mycket vet vi i alla fall att det företaget visar i sin årsredovisning för 2016 ett minusresultat på 67 miljoner kronor.
Mot 3,6 miljoner för år 2015.

Eskilstuna-Kuriren Aktiebolag ägs av ”Eskilstuna-Kurirens Stiftelse” som jag inte lagt ner någon möda på för att få veta några uppgifter om.
Men gott om pengar verkar i alla fall stiftelsen ha.
Och det finns kanske tillräckligt mycket kvar för att Katrineholms-Kuriren ska kunna ges ut även i framtiden.
Får vi väl hoppas – eller hur? – inflikar vännen Clemens och likar lite klurigt…